Doodara

Surrinas första flygtur

ايمان اسعد

About this story

Surrinas första flygtur

by ايمان اسعد · Watercolor · Ages 6–9 · 12 pages

Surrina susar ut ur hålet i det gamla äppelträdet. Bakom henne surrar kupan, men framför henne ligger hela morgonen mellan grenarna. För första gången ska hon samla nektar, och där glimmar en blomma alldeles nära en knotig kvist. Den börjar jag med, tänker hon och håller kursen rakt mot de öppna kronbladen.

Read the full story text

Surrina susar ut ur hålet i det gamla äppelträdet. Bakom henne surrar kupan, men framför henne ligger hela morgonen mellan grenarna. För första gången ska hon samla nektar, och där glimmar en blomma alldeles nära en knotig kvist. Den börjar jag med, tänker hon och håller kursen rakt mot de öppna kronbladen.

Inte en droppe här heller, tänker Surrina med sugsnabeln långt nere i blomman. Den första var tom, den andra också, och nu står hon i den tredje. Kronbladen prasslar tunt under fötterna när hon söker ända intill blommans botten. Bara en liten droppe hade räckt för att börja, men ingenting finns att hämta.

Vid kullens krön blir Surrina hängande i luften. Nedanför svajar gräsets vippor, men på andra sidan breder blommorna ut sig ända bort till häcken. Vita klöverhuvuden lyser mellan gula och lila fläckar, fler än hon hinner räkna. Där, tänker hon, och håller vingarna surrande medan hon väljer en plats att landa.

Surrina sticker ner sugsnabeln i en av klöverns smala blommor. Den här gången finns där nektar, en blank liten droppe som väntar längst inne. Hon håller fast med benen medan klöverhuvudet gungar försiktigt i vinden. Här finns den ju, tänker hon och dricker, mitt bland alla de små blommor som ännu inte har fått besök.

Nu sitter Surrina på nästa klöverhuvud och skrubbar ansiktet med frambenen. En ståndarknapp har pudrat dit en praktfull gul mustasch, ända upp under ögonen. Lite av pollenet från förra blomman har redan fastnat på den här blommans märke. Vilken väldig mustasch, tänker hon och borstar vidare medan nya gula korn singlar ner mellan kronbladen.

Surrina svävar ovanför klövern med huvudet vänt mot det avlägsna äppelträdet. Grenarna syns som en liten krumelur bortom kullen, men hon vet var öppningen till kupan finns. Här finns nog åt fler, tänker hon, långt fler än bara mig. Under henne står blomma intill blomma, och vinden öppnar en smal väg genom gräsets vippor.

På vaxkakan dansar Surrina med snabba, bestämda steg. Hon vickar på bakkroppen längs en rak sträcka och svänger runt för att börja igen; rörelserna visar vägen och avståndet till ängen. Bara två av bina står nära nog att följa henne. Två, tänker hon, och fortsätter dansen medan det stora surret fyller kupans mörka vrår.

Surrina gör samma tydliga dans en gång till på vaxkakan. Nu trängs bina i en hel klunga omkring henne, med antennerna riktade mot varje sväng och darrning. Vingarna surrar tätt mot vaxet, bzz, bzz, medan hon håller takten. Följ den här vägen, tänker hon och låter den raka sträckan visa precis vart de ska.

Ut genom öppningen far Surrina, med bina som en surrande ström bakom sig. Äppelträdets skugga ligger tvärs över gräset, och bortom den reser sig kullen som gömmer ängen. Hon håller samma riktning som i dansen, rakt mot krönet. Den här gången hörs många vingar över de svajande vipporna, inte bara hennes egna.

Ännu en gång dricker Surrina ur en klöverblomma på ängen. Det här är inte hennes första tur tillbaka, och runt omkring arbetar bina bland hundratals öppna blommor. På ben och kropp följer pollen med från en blomma till nästa, medan nektarn samlas för hemfärden. Surrina håller klövern stadigt; vinden får stjälken att vaja, men inte släppa taget.

På vaxkakan sträcker Surrina sig upp på benen medan bina för hennes nektar vidare till de blanka förrådscellerna. En droppe glimmar vid kanten innan den försvinner ner i ett sexkantigt rum. ”Och det finns fler blommor kvar”, säger hon till dem som tar emot. Antenner vänds mot henne, och från kupans öppning faller en smal strimma kvällsljus.

I gryningen flyger Surrina mot kullen igen, med bina i ett livligt band bakom sig. Daggen hänger kvar på gräset, och äppelträdets långa skugga pekar bort från morgonsolen. Framför henne stiger krönet, strå för strå, mot den ljusa himlen. Hon håller kursen mot glipan mellan två höga vippor, där de första klöverblommorna just blir synliga.